Hata köksfläktar

Han: Jag hatar köksfläktar. Djup och innerlig avsky är allt jag har till övers för dessa rostfria och lådliknande skitsaker. Vad spelar det egentligen för roll om det luktar stekt fläsk i sovrummet. Man kan väl öppna ett fönster, eller två så man får tvärdrag. Jag struntar väl i om det är en kall vinter. Det är väl bara och sätta på sig en extra tröja. Dessutom är ljudet från köksfläkten för högt. Det går inte att höra när det fräsande ljudet från stekpannan förändras vilket berättar att köttbiten är klar. Jag har försökt säga det, men inte då. Den förbannade köksfläkten ska upp. Den stirrar på mig, halvt uppsatt och sned på väggen hånar den mig. Jag hatar köksfläktar.

Hon: Ha åsikter om det mesta!

Hon: Han har åsikter om det mesta. Han pratar på och tycker till. När jag frågar honom om han verkligen hade läst det där han sa att han läst ryckte han på axlarna. Sen tittade han på mig och såg frågade ut. - Hur kan du veta vad jag kan eller inte kan? Då påminner jag honom om att det var jag som gav honom boken och att han inte längre vet var den är. För jag har ställt in den i bokhyllan. Där står den med obruten rygg.

Utgång med förhinder

Han: "Ska vi gå strax?" Absolut svarar hon. Jag går fortfarande omkring minimalt klädd. Hon sitter halvklädd i fåtöljen framför datorn. Jag tar ett glas juice, sedan ser jag henne ta på sig ett par nylonstrumpor. "Ser du att jag sätter på mig strumporna?" Hon säger det med näsan i datorn. Jag uppfattar signalen och går in i sovrummet och sätter på mig byxor och skjorta. I hallen tar jag på mig mina skor. Hon sitter kvar i fåtöljen med strumporna vid knäna och fingrarna på tangenterna. 2 1/2 timme senare är vi på väg ut i solskenet.

Hon: Han ser så nöjd ut då jag lyssnat

Hon: Han ser så nöjd ut då jag har lyssnat till honom. Han går fram till spegeln: Faen va snygg jag är! säger han och ler åt sin spegelbild. Jag nickar lite. Jag säger ingenting om hans strumpor. Det är något med strumporna!

Hon: Han får något speciellt över sig då han ...

... ska tala. Han böjer sig fram och får något högtidligt i rösten. Då vet jag att han ska tala om det han älskar att tala om: Sig själv!

En sak ska du veta...

Han: "Det finns en sak som är jätteviktig för mig." När hon säger detta har det gått en vecka sedan vi flyttade ihop. Vi sitter ner och hennes allvarliga bruna söker mina undrande gröna. "Jag tycker inte om när dörren till klädkammaren står öppen". Jag kände att jag verkligen ville respektera henne och bestämde mig för att göra det till en mission att alltid stänga dörren när jag varit där inne. Nu har det gått ett tag sedan vi beslutade oss för att dela boende. Varje dag stryker jag nästan tvångsmässigt förbi klädkammaren och stänger den dörr som alltid tycks stå öppen. Ofta flera gånger per dag. Jag funderar över hur det kan komma sig att jag kan glömma att stänga dörren när jag alltid håller på och stänger den.

Hon: Detta med mobilen

Hon: Ibland sänder han fotografier av sig själv till min mobil. Det blir en aning fånigt att få en bild där han sitter på en köksstol mitt emot mig. Bara för att jag läser tidning och inte tittar upp.