Nä, tänker jag inte

Han: Jag känner ett plötsligt lätt tryck från hennes hand i min. Jaha, tänker jag nu vill hon att vi ska vika av åt höger. Varför kan hon inte säga det, varför putta mig framför sig. Jag håller emot och låtsas som ingenting, tänker och uttrycker min ordlösa vilja att vi ska gå rakt fram. Då släpper hon min hand och tar två snabba steg ut i gatan. Med ens ligger hon två meter framför mig. Och jag förbannar hennes smarta taktik och följer efter och tänker: Nästa gång, nästa gång ska jag ta tre snabba galopperande steg och svänga in på den väg jag valt. Därefter ska jag avslappnat vända mig om och utbrista: Kommer du?