Hon: Tvätten!

Hon: Vi hade en liten ordningsdiskussion i tvättstugan. Jag råkade köra ihop hans kalsonger med några av mina skidstrumpor i ylle. Det var där alltsammans tog fart. Sen lät han som en bruksanvisning i hur man tvättar kläder. Som om inte jag visste! Han stod och viftade med den där plastbollen som man lägger i tvättmedel i och sedan lägger i själva tvättmaskinen. Jag hade HÄLLT i tvättmedlet i själva luckan. Som om det skulle vara någon katastrof.

Jag har mina små ordningar

Han: "Jag kör dem i 30 grader." Hon plockar snabbt bort två klänningar och några strumpbyxor ur tvättkorgen innan jag hinner lägga in tvätten i maskinen. Hon ser nästan rädd ut, som om jag hade tänkte koka ner hennes kläder till två tvättlappar. Hon upplyser mig noga om hur hon tvättar. Hon brukar göra det när vi tvättar, varje gång. När vi är klara börjar jag hänga in tvätten i torkskåpet. Hon plockar snabbt bort en tröja med orden, "den kan vi köra i torktumlaren". Strumpbyxorna och klänningarna ska med upp i lägenheten och torka på toaletten. När jag tittar mig villrådigt omkring och funderar över hur jag ska förstå hennes tvättregler , knycker hon på huvudet och utbrister: "Jag har mina små ordningar, det är väl ingen grej?"

Hon: Jag älskar honom!

Hon: Jag gör det faktiskt. Älskar honom. Alltid när jag tittar på honom med de där ömmaste känslorna ser han jätteförvånad ut och säger - Va, ere någe?

Hon: Lönen!

Hon: Jag hörde honom berätta om sin lön. Han ville inte berätta om den. Den som lyssnade hade mindre lön än han som berättade. Sedan satt de båda där och skruvade sig. En såg nöjd ut. Den andra såg ut genom ett fönster. Två tuppar hade träffats!

Älska fläktar

Han: Fläkten är på plats. Inte spikrak, men good enough. Älskar fläktar!

Hon: Jag öppnar i alla fall påskägget

Hon: Alltså jag försöker berätta att jag blev glad åt innehållet i påskägget. Han vill att jag ska förklara varför jag köpte påskris häromdagen om det är en skittradition. Jag berättar att vi alltid köpt påskris i min släkt.

Hon: Påskägg - men va faen!

Hon: Han sträcker fram ett påskägg. - Till dig! Vi hade ju sagt att vi inte skulle fira någon "skittradition som handlar om konsumtion". Nu får jag det där påskägget. Det är en jävla kränkning och det säger jag till honom. Allt för att dölja att jag inte köpt något till honom.

Hata köksfläktar

Han: Jag hatar köksfläktar. Djup och innerlig avsky är allt jag har till övers för dessa rostfria och lådliknande skitsaker. Vad spelar det egentligen för roll om det luktar stekt fläsk i sovrummet. Man kan väl öppna ett fönster, eller två så man får tvärdrag. Jag struntar väl i om det är en kall vinter. Det är väl bara och sätta på sig en extra tröja. Dessutom är ljudet från köksfläkten för högt. Det går inte att höra när det fräsande ljudet från stekpannan förändras vilket berättar att köttbiten är klar. Jag har försökt säga det, men inte då. Den förbannade köksfläkten ska upp. Den stirrar på mig, halvt uppsatt och sned på väggen hånar den mig. Jag hatar köksfläktar.

Hon: Ha åsikter om det mesta!

Hon: Han har åsikter om det mesta. Han pratar på och tycker till. När jag frågar honom om han verkligen hade läst det där han sa att han läst ryckte han på axlarna. Sen tittade han på mig och såg frågade ut. - Hur kan du veta vad jag kan eller inte kan? Då påminner jag honom om att det var jag som gav honom boken och att han inte längre vet var den är. För jag har ställt in den i bokhyllan. Där står den med obruten rygg.

Utgång med förhinder

Han: "Ska vi gå strax?" Absolut svarar hon. Jag går fortfarande omkring minimalt klädd. Hon sitter halvklädd i fåtöljen framför datorn. Jag tar ett glas juice, sedan ser jag henne ta på sig ett par nylonstrumpor. "Ser du att jag sätter på mig strumporna?" Hon säger det med näsan i datorn. Jag uppfattar signalen och går in i sovrummet och sätter på mig byxor och skjorta. I hallen tar jag på mig mina skor. Hon sitter kvar i fåtöljen med strumporna vid knäna och fingrarna på tangenterna. 2 1/2 timme senare är vi på väg ut i solskenet.

Hon: Han ser så nöjd ut då jag lyssnat

Hon: Han ser så nöjd ut då jag har lyssnat till honom. Han går fram till spegeln: Faen va snygg jag är! säger han och ler åt sin spegelbild. Jag nickar lite. Jag säger ingenting om hans strumpor. Det är något med strumporna!

Hon: Han får något speciellt över sig då han ...

... ska tala. Han böjer sig fram och får något högtidligt i rösten. Då vet jag att han ska tala om det han älskar att tala om: Sig själv!

En sak ska du veta...

Han: "Det finns en sak som är jätteviktig för mig." När hon säger detta har det gått en vecka sedan vi flyttade ihop. Vi sitter ner och hennes allvarliga bruna söker mina undrande gröna. "Jag tycker inte om när dörren till klädkammaren står öppen". Jag kände att jag verkligen ville respektera henne och bestämde mig för att göra det till en mission att alltid stänga dörren när jag varit där inne. Nu har det gått ett tag sedan vi beslutade oss för att dela boende. Varje dag stryker jag nästan tvångsmässigt förbi klädkammaren och stänger den dörr som alltid tycks stå öppen. Ofta flera gånger per dag. Jag funderar över hur det kan komma sig att jag kan glömma att stänga dörren när jag alltid håller på och stänger den.

Hon: Detta med mobilen

Hon: Ibland sänder han fotografier av sig själv till min mobil. Det blir en aning fånigt att få en bild där han sitter på en köksstol mitt emot mig. Bara för att jag läser tidning och inte tittar upp.

Hon: En aning petigt!

Hon: Jag skulle ta hela pappershögen till pappersåtervinningen. Han stoppade mig bestämt. Jag lämnade över högen till honom. Blev glad. Tänkte att han tar det till sopstationen. Men inte: Han gick igenom mina högar av papper och letade fram några små fönsterkuvert. Triumferande visade han upp dem och sa: De här ska absolut inte till pappersinsamlingen. Jag såg mig omkring. Som om det inte fanns annat att göra i den här lägenheten.

Men va fan, inte igen!

Han: Hon har slagit ett täcke kring kroppen och strykt smör på några flatbröd som hon pressat ihop till en dagobertknäcke. Därefter har hon tagit fem korta steg fram till bryggaren där kaffet som jag satt på precis är klart och fyllt den engelska koppen till bredden. Det är andra satsen kaffe denna morgon (den första satte jag också på, varefter jag serverade oss varsin kopp kaffe). Hon tar trånga steg mot fåtöljen, slår sig ner och börjar sippa på kaffet med välljudande smackande. Jag tittar på min tomma kopp. Hon tittar på mig och frågar vänligt: "Vad är det? Jag reser mig upp och går bort till bryggaren och fyller min kopp. Då hör jag den väna rösten från fåtöljen: "Kan du inte göra en macka till mig när du ändå står där?"

Kaffe för två?

Han: Varje gång jag kokar kaffe häller jag upp två koppar, slår en skvätt mjölk i den ena och ställer sedan fram koppen med svart kaffe till henne. Hon sörplar i sig glatt. Denna morgon kokade hon kaffe. Hon gjorde sex koppar, lämnade den frustande bryggaren och började klä på sig, slog sig ner och kollade lite mail och när kaffemaskinen tystnat gick hon bort och plockade fram en kopp. Hon hällde upp och var på väg till köksbordet när hon möttes av min gapande mun. "Vad är det frågade hon piggt?" "Eh, har du bara en kopp?" "Ja, jag behöver bara en kopp, svarade hon förvånat" Men, jag då, undrade jag utan att kunna dölja besvikelsen i min röst. "Oj", utbrast hon och skyndade sig att hälla upp en kopp till mig. "Det var väl ändå inte så farligt" sa hon och ställde fram en kopp svart kaffe till mig.

Det andra vet är inte så bra!

Hon: Jag såg på honom att han inte gillade att någon annan hade en lösning på hur man kan sätta upp fläkten. Fläkten är liksom hans grej. Nu har vi haft en fläkt i sex veckor. Snart är alla delar uppe!

Att prata högt i telefonen

Hon: När någon ringer till honom så lägger han sig på sängen och pratar så högt han kan. Han vill att jag ska veta att han ger kloka råd, föreslår lösningar och kan reda ut när andra par bråkar. När han avslutat alltsammans kommer han ut och ger mig en puss på kinden.

Sopsortering?

Han: "Vi lägger den tomma tvålförpackningen i plast i återvinningen" Varför det, undrar jag, den brinner ju fint. Hon hör inte och lägger förpackningen i en påse tillsammans med tidningar, glas och lite annat blandat skräp. Jag tittar skeptiskt på påsen, men låter den bollen ligga. Istället funderar jag över den stora svarta sopsäcken som står i trappen fylld med en söndrig kruka, jord, några galgar och något obestämbart som luktar illa. Den ska till grovsopen har hon informerat mig om. Jag funderar över vad hon tänker att sortering betyder. Men jag låter den bollen ligga också.

Jag kan visst sätta upp fläkten!

Hon: Han ska sätta upp fläkten. Alla saker som tillhör fläkten sprids i lägenhet. I soffan ligger ritningarna om hur man gör, i fåtöljen ligger två skruvar, "inga kartonger får slängas". Det har gått en månad nu. Det var det där med den där sista detaljen, den där lilla grejen som skulle avsluta alltsammans. Då den kom upp visade sig allt vara snett. Jag har inte sagt något om det alls. Ibland vet jag när man inte ska tala om saker och ting. Jag frågade bara om jag fick flytta skruvarna. Det var ok svarade han! Det var då jag råkade säga att vi kunde lämna in fläktkåpan till en plåtslagare som husfriden bröts.

Han: "Jag tycker det är skönt att plocka undan saker ibland".  Hon säger det med min väska i sin hand. På stolarna i rummet ligger drivor av hennes kläder. På golvet, mitt i den smala öppningen mellan hallen och vardagsrummet, ligger ett par höga svarta stövlar som hon lämnade där för några dagar sedan. Jag tittar mig omkring, tänker att hon i relation till alla hennes utspridda saker ska komma på vad hon just sagt. Men inte, hon tittar bara med pigga, glada ögon på mig och lägger väskan bredvid min säng. Sen säger hon: "Alltså, det är inga problem att den kommer fram sedan igen, men det är ju skönt att det blir lite snyggt emellanåt". Jag nickar jakande och ska precis till att fråga om hennes saker när hon försvinner ut ur rummet för att plocka undan mina böcker från soffbordet.

Självdistans!

Hon: Han stod i vardagsrummet. Pratade om sig själv. Sen tittar han på mig och ser nöjd ut. Han säger: Jag har ju självdistans! Jag har ju det! Vi diskuterade sedan länge varför jag skrattade åt just det! 

Nä, tänker jag inte

Han: Jag känner ett plötsligt lätt tryck från hennes hand i min. Jaha, tänker jag nu vill hon att vi ska vika av åt höger. Varför kan hon inte säga det, varför putta mig framför sig. Jag håller emot och låtsas som ingenting, tänker och uttrycker min ordlösa vilja att vi ska gå rakt fram. Då släpper hon min hand och tar två snabba steg ut i gatan. Med ens ligger hon två meter framför mig. Och jag förbannar hennes smarta taktik och följer efter och tänker: Nästa gång, nästa gång ska jag ta tre snabba galopperande steg och svänga in på den väg jag valt. Därefter ska jag avslappnat vända mig om och utbrista: Kommer du?

Kontaktannonserna han läser!

Hon: När han läser kontaktannonser i tidningen ser han så intresserad ut. Hans ansiktsuttryck då han läser om Sveriges ekonomi är ett helt annat.

Koka soppa!

Hon: Jag hade förberett soppan i flera veckor. Tänkt att jag minsann ska koka en soppa. Jag handlade palsternackor, morötter och tre fina lökar och så den där stora köttmassan med ben och grejor i. När allt stod och puttrade hällde jag i lite portvin ur den den där gamla flaskan. Så en skvätt till. Och ytterligare en skvätt. Inte kunde jag veta att just den flaskan och det där portvinet var så djävla viktigt för honom. Han kunde väl åtminstone härleda smaken som kunde anas bland de övriga ingredienserna. Då jag sa det tyckte han att morötterna smakade mest. Han hatar morötter.

Jag älskar dig! sa han

Hon: Det gör jag också svarade jag. Det föranledde en lång diskussion om hur självisk jag är. Jag förstår inte varför.

Köpte du svartpeppar?

Hon: Under tiden jag plockade upp påsen från Coop Forum frågade jag om han hade kommit ihåg att köpa svartpeppar. Nu sitter han inne i sovrummet och biter sig i läppen och säger att jag inte sagt svartpeppar utan vitpeppar. Jag försökte påminna honom om att det sista jag sa innan han for iväg för att handla var juste detta:

- Älskling glöm inte att köpa svartpeppar! 

Då hade han tittat mig djupt i ögonen och svarat att med sådana pepparkorn till ögon (som mina) var just svartpeppar det sista han skulle glömma!

En aning?

Han: Tränga sig en aning?? På väg ner för trappan från planet springer hon sicksack mellan lugnt promenerande resenärer för att hinna först till passkontrollen. Den sista biten rör hon sig rakt fram under stålrören på ben som avgränsar den labyrintliknande gång som leder  fram till poliserna bakom luckan. När hon tagit sig fram och står först i kön ser hon lycklig ut och tycks säga: "Jag vann". När jag lite senare försöker påtala det tveksamma i att så grovt tränga sig före alla andra, tittar hon åt ett annat håll och har plötsligt bråttom till bussen. Tre meter framför mig på snabba ben ut förbi de övriga i busskön ropar hon: "Varför vänta i livet när det ligger här och väntar på oss".

Säg bara hur vacker jag är!

Hon: Han säger att han bara har behov av att säga saker och ting som de är. Jag svarar att jag inte har behov av att höra hur saker och ting är. Jag vill hellre höra hur vacker jag.

Stålsätt dig nu!

Hon: - Men va sjutton. Du kan väl stålsätta dig lite, du behöver väl inte häva ut dig dina lättkränkta kommentarer om än det ena, än det andra. Är toalettrullen slut och några fjuttiga rester av papperspill ligger på golvet efter att du varit där tycker jag att jag har rätt att åtminstone få säga att jag tycker det är en aningens fel. Du kunde åtminstone tillåta mig att i milda ord få uttrycka just detta. MÅSTE DU VARA SÅ SUR!

Mitt behov av att tränga mig före!

Hon: Jag kan bli så rosenrasande på folk som inte förstår att jag bara tränger mig en aning före i kön för att jag har mer bråttom. Jag är så trött på kommentarer om vad jag gör!

Bara för att du har fått! säger han!

Hon: Jag försökte säga att jag hade fått nog. Bara för att du har fått! svarade han kränkt.

Anor? Snarare dåliga vanor

Han: Visst, visst. Hon har anor långt bak i tiden. Bara för att hennes farfar på 50-talet tog ett namn som innehåller namnet på en liten fågel så blir man inte adlad och får en egen plats i Riddarhuset. När han dessutom var lite väl sugen på glada drycker och tydligen råkade ut för ett polisingripande när han tänkte hälsa på hos dåvarande kungen kl 03.00 en blöt afton i april, kan man undra över hur stolt historien egentligen är.

Jag sa till honom att folk får väl heta som de heter

Hon: Han satt där och googlade på sitt namn. Googla på du sa jag, ditt namn måste ge tusentals, nästan miljontals träffar så vanligt som det är. Han tittade upp och såg fullkomligt rosenrasande ut. - Den djäveln, sa han fräsande. Han har ju för sjutton kontor i Paris. Han är minst tio år yngre än jag. Och han kommer före mig på google med hästlängder. Jag kommer ju försjutton först på sidan 22 och där visar de fram ett ynka djävla resultat i en golftävling jag där jag var caddie eller något sådant.
Jag nickade till under hans redogörelse. Själv har jag varuskyddat mitt namn (namnet har liksom anor långt tillbaka i tiden).

Mitt namn!

Han: Googlade mitt namn och hittade en betydligt framgångsrikare version av mig själv med kontor i London och Paris. Till honom skulle jag vilja skriva: "Jag skulle vilja göra dig uppmärksam på att du har lagt beslag på mitt offentliga jag. Att jag, när jag söker på mitt namn tvingas läsa om dig, som trots dina blonda lockars avslöjande om en betydligt lägre ålder än min, redan lyckats bättre i livet än jag någonsin kommer att vara förmögen till. Det är helt enkelt inte ok. Mitt namn är mitt och du borde dra dig undan. Det skulle jag må mycket bättre av. I all vänlighet: Den kränkte.

Detta om falukorvsbitarna!

Hon: Det var länge sedan jag sa det där om falukorvarna. Mycket länge sedan. Jag har gång på gång sagt att jag bara menade att jag inte kunde äta tjocka falukorvsbitar utan mer att jag (alltså hela min släkt) steker dem en aning tunnare. Att det sedan har blivit ett återkommande inslag i våra dispyter får stå för honom.

Svartnad falukorv

Han: Förstår inte varför den lilla kommentaren måste flyga från köksbordet över golvet och fram till mig vid spisen: "Kan du steka falukorvsbitarna lite tunnare nästa gång" Obegripligt varför falukorven ska serveras förkolnad. Vad är det för fel på lite tjockare, matigare och lätt stekta bitar. Och även om man inte tycker det kanske man ska steka sina egna falukorvar nästa gång eller ännu hellre äta och vara glad för att någon lagar maten när man själv får sitta på sin stol och vifta med fötterna.

Han sitter där och surar och jag bara ...

Hon: Alltså jag hade bara en liten, liten synpunkt om hur stora fälten på bloggen skulle vara. Jag sa det så fint jag kunde, blinkade till med ena ögat (mest för att det är så dammigt i lägenheten och han skulle dammsuga igår och jag tyckte att jag fick ett dammkorn i ögat och det sa jag till honom) och han drog markören ungefär en centimeter för långt. Jag bara nämnde det! Inget mer.

Hon ska inte lägga sig i vad han ska skriva i sitt första inlägg

Han: "Jag vill ha en något bredare kolumn till höger om inläggen. Dra den lite, lite. Nästan bra, bara lite till. Så, nu är det bra". "Men det är ju knappt någon skillnad", försöker jag invända. "Jo, det blev bättre nu."